MÄNNERSCHÖNHEIT...

Det är något ytterst påträngande med män som sitter med benen brett särade. Denne rakade chav på bussen med hans marinblå adidas trainers, den blanka polyestertyget dräpt över låret med det kraftiga organet avtecknat genom byxbenet. Hans lata hand som gräver i fickan, medan detta kön gungar mot sätet i takt med bussens rasslande uppför kullerstenen. Groteskt tilldragande denna karikatyr av manlighet, denna tvingande sexualitet, som om allt kretsade kring hans slappa organ, så bekvämt tillrättalagt mellan de hårda låren. Passagerarnas ögon rullande i evighetsåttor mellan skrevet och mannens bleka beniga ansikte medan han blundar mot den spegelsvarta rutan och rullar pannan mot glaset i takt med den dunkande electronican i hörlurarna.

JANE DOE

Halvvägs genom middagen tilltalar J's brorson mig med J's sex år gamla ex-flickväns namn (sylvia, vilket hon på släpig spansk dialekt brukade viska till mig på festerna när vi var yngre, met nomn er Sylvia som dråtnig, medan hon viftade sin slocknade och spruckna Mary Jane mot min bröstkorg, hennes hud genomskinlig och utspänd som om själva ansiktet bestod endast av vatten, gungande under ytspänningen, och som om hennes tunga våta huvud likt ett vattenfall avgav en frän och dimlik ånga vätte hon min kind när lutade sig mot min axel). Eftersom så många år har passerat upprörde det felaktiga tilltalet mig knappast, istället uppdagade det med pinsam klarhet mina associala drag för bordsgästerna, min uppenbara brist av etablerad identitet, och som om för att undvika vidare genans väljer jag att istället för att korrigera misstaget helt enkelt negligera det och fortsätta samtalet. Jag lyckades så till den grad parera den lilla fadäsen att jag redan efter några minuter lyckades inbilla mig att det var min bristfälliga hörsel som var i spel, för varför i all världen skulle pojken ta miste om mitt namn, vi har ju samtalats vid upprepade tillfällen under snart över fem år.
Det är först när efterrätten serveras, brorsonen nu halvvägs genom den flaska glenmorangie han korkat upp vid kvällens början, som misstaget upprepas och nu står det utom allt tvivel att han faktiskt misstar mig för någon helt annan vilket jag givetvis artigt accepterar på det mest undergivna sätt, återigen passivt undvikande konfrontationen. Böjd över det rosa porslinet studerar jag mina grannar för att utröna huruvida de upptäckt och finner till min lättnad att man knappast lagt närmare vikt vid utbytet.
När han för tredje gången kallar mig Sylvia är jag alltså så pass förberedd att jag knappast ens blinkar, vilket är ett misstag. Kvinnan intill mig, den ryska amazonen (som också kurtiserat J under vårat uppehåll ett år tillbaka, och vars namn, för övrigt, det inte råder något tvivel, A-, på en gång kungligt och oförglömligt) stirrar maladroit på oss båda innan hon upprört ropar åt honom, Did you just call her Sylvia? Han nickar. It's Johanna. Jag nickar också. Yes, sorry, it's Johanna. Hans kopparfärgade ansikte, med dess lunära ärrade hud, ser för ett ögonblick generat ut och sedan plötsligt, med drucken nyckfullhet, slår det över i en sorts konfrontationslystnad. So why did you answer when I called you Sylvia? En fråga jag knappast kan besvara utan att uppdaga den mest patetiska brist på självbevarelsedrift. I didn't really think much of it, säger jag. But its not your name? Han ser nästan elak ut. Ryskan med sin hårda garconne page lyssnar utan att blinka, utan att bryta den masklika cosmetican med vilken hon touchat sitt ansikte. I don't really care what you call me, most people call me by other names. Jag rycker på axlarna. Han vickar på spritglaset. I doesn't matter, säger jag och lägger handen över hans arm, en sorts moderlig ömhetsgest. I really don't mind. Jag styker det papperslika skjorttyget. Det finns inte ett ögonblicks förebrålse i min röst, istället den desperata skam som får min röst att slå över i en hysterisk falsett.

PHYLLIS OCH BILL

"It's a poor sort of memory that only works backwards" -
White Queen to Alice, Through the Looking Glass

Ibland verkar det som om dammarna mellan igår och idag och imorgon har rämnat, minsta rörelse ekar av sina föregångare, och åren tycks likt dubbelexponeringar, de lösa konturerna av upprepade rörelser, skuggfigurerna som på en gång föregår och repeterar nuet. Det är som att trä en kätting genom ett nålsöga att släpa detta överflöd av förflutenhet genom detta ögonblicks singulära punkt. (Eller, som D brukade beskriva det, att släpa detta tunna pärlband av singulär förflutenhet genom nuets överflöd av möjligheter).
På söndagsmarknaden inhandlar jag en kartong svartvita fotografier, kanske femhundra, och det visar sig när studerade i detalj att de alla porträtterar samma familj: den korpulenta Bill, med fyrkantigt ansikte inramat av de ovala dubblehakorna, och hans hustru Phyllis, som redan vid fjorton års ålder påminner om en femtio årig kvinna, och vars tummade porträtt, skickade till maken under krigsåren, alla har baksidorna fullklottrade med små x och korta kärleksförklaringar, I love you so my dearest, och hennes lockiga signatur i blyerts. Runt 1946 dyker de första bilderna på dottern, Maureen, upp. En rotund flicka som varje år porträtteras med sin födelsedagstårta på den tegellagda verandan på baksidan av det lilla radhuset. Ibland har man radat upp hennes leksaker i en ring kring klänningskjolen: en porslinsflicka som till storlek överträffar barnet, en liten svart docka med groteska drag, och en traditionell gunghäst. På andra kort låter man henne posera med födelsedagskorten. På samtliga sitter hon med armarna om den vita gräddtårtan. Tårtorna är i stort sett identiska. Blekta av gråskalan från den billiga kompaktkameran, presenteras de av den växande flickan medan klänningssnitten förändras och de mjuka dragen långsamt definieras i hennes klotrunda ansikte. Det är märkligt hur förgängligt livet tycks, när åren paraderar förbi gestaltade av en serie konfekter. Och det är väl bokstavligen med en sorts sötsliskig nostalgi jag plötsligt finner mig själv översvämmad av minnen av min egna framtid och liksom den Vita drottningen lider nålsticket innan jag stuckits.

"All of winter will return to me: derision, Hate, shuddering, horror, drudgery and vice..."

Stäng dörrarna så att inte värmen flyr. Allt ska inhysas i denna klaustrofobiska höst! Stäng dörrarna, klä pannorna i vadderade tygstycken, vira kroppen i filtar som luktar kroppsvätska och homeopatiska huskurer, ingefära, honung och nejliko-olja, dra för gardinerna, täpp dörrposterna med tvinnade handdukar, förslut den öppna spisen med illa klippt kartong, slå upp kolet och bränn nyheterna. Bränn nyheterna, lås dörren, förskjut världen.

VÄLJ DINA VANFÖRESTÄLLNINGAR

På natten i den rökiga festlokalen kommer jag liksom av en slump att hamna i samspråk med två psykarbetare, den ena vårdbiträde, den andra konstterapeut. Hon är en lite kvinna från Prestwick med manlig stämma och förlovningsring, han en australiensare med en fotografisk mask av sitt eget ansikte som han under samtalet upprepade gånger trär över sitt eget huvud Han påminner om en fågel utan vingar, med en väldig överkropp och ett kalnande huvud, likt en pingvin, medan ruset sätter honom i rörelse, vaggande av och an på sulorna som om han saknade ben.
The funniest thing, säger hon, is this guy with body dismorphic disorder Im working with just now. The thing is, you know... hon vrider ringen mellan tummen och pekfingret när hon talar ...is that his nostrils really are abnormally large. He's got the most insane nostrils I've ever seen, I mean when you look at him you think, man,that guy has got some large nostrils, some very large nostrils, yeah? Like looking down the barrel of a rifle, I mean they're really are abnormally large. Hon skrattar och slickar cigaretten hon rullat mot tungan. Well, see the thing is, that's not what's freaking this guy out, yeah? See, the guy has the weirdest nostrils, but you know what is bothering him? Hon skakar på huvudet. It's his ears. And there's really nothing wrong with his ears. His ears are fine. Perfectly normal. So here you have this man with these absurdly grotesque nostrils and a completely irrational paranoid obcession with his ears.
Whatabout them? frågar pingvinen.
Well, he thinks they stick out.
Do they?
He's had several operations. There's nothing wrong with his ears. Nothing wrong at all. It's just... Hon skakar på huvudet. You'd think it'd be his nostrils, if there was anything to go mad over, it should be the nostrils, hell, it would be perfectly normal to freak out about those nostrils. Things is though, he doesn't, he wants to rip his ears off, and that's why he is mad. That's the difference between the insane and the normal, that one choice, the ears rather than the nostrils.

DYSFUNKTIONELL MADELEINEKAKA

Te utan socker påminner mig ofelaktigen om de artificiella smakerna i min sedan länge förlorade barndomsvän L's kök. Var ingrediens hade en beska onaturliga arom av ersättningsprodukter samt en plasticitet som fick var måltid att förefalla märkligt konstgjord, likt en iscensättning av verkligheten. Var måltid var en imitation av måltiden, en imitation vars mest fundamentala element ersatts av detta enda, det rent visuella. En sorts estetisk paradox som i efterhand skrämmande nog gick att applicera på familjen i dess helhet. Dess märkligt upplysta nukleära struktur som föreföll lika tvådimentionell som en sekelskiftes tableau vivant.
Som barn var förtåss detta obehag högst materiellt och personligen anade alltså jag dysfunktionismen i detta avida bruk av sötningsmedel, fettfria produkter och smakämnestillsatser.
Till teet hade vi nollprocentig mjölk och små enportionspåsar av kristallikt konstsocker, med den salta medicinskt beska eftersmak som aspartam och sackarin lämnar på tungan. Saften var blek och späddes tills färgen hängde endast som en svag antydan kring botten av glaset. Och smörgåsarna breddes med det blekgula lättprodukter som smakade plast och gräddfil och som aldrig smälte trots att de lämnades i solen på köksdisken. Ibland bakade L, alltid en viss chokladkaka som kom fördigförpackad och vars enda tillsättningsämne var vatten. Produkten hade otrolig spänst, likt en svamp och en blank gummilik yta.
Det enda som fanns i riklighet var vin, ett körsbärsvin som bryggdes i en jäsande tiolitersflaska på ö-köksdisken, likt en piece de la resistance. L's mamma var läkare, och jag antar att det var hon som gjorde hushållsinköpen. Hennes decennier av anorexi hade gjort hennes hud seg och färglös. Likt alla som fysiskt botats från psykiska sjukdomar präglades hennes kroppspråk av en sorts bräcklighet, en sorts konturlöshet, som om hennes kropp var en sorts dräkt hon bar snarare än en del av hennes person.
L's kropp var något helt annat. Hon var kvinna innan hon ens fyllde tvåsifftrigt. Moderns flickkläder, som hon inte sällan bar, glipade och späde över denna otympligt fylliga barnkropp. En gång på sykunskapen blödde hon genom sina vita linnebyxor och drog mig åt sidan innan hon sprang hem. Hon bad mig torka upp efter henne så att ingen såg. Blodet påminde mig mer om död än liv och medan jag tvättade träsitsen genom vars ådrig den svarta fläcken hade flutit ut i ett sorts linjärt mönster, var det med en känsla av obehag, som om hon var fysiskt skadad.

ILLUSIV KAUSALITET

"In London" säger hon, "there are people who pay to get mud splashed over their cars, so that it will look like they've been out to their country houses over the weekend." Hon flinar. Skakar bort det tagellika blonderade håret från Barbour-axeln, regnet likt gåshud över det gröna vaxade bomullen. Hennes väninna petar med gaffeln i sin bakelse. "Perhaps you should get them to splash the wheels of the pushchair..." Hon nickar mot barnvagnen. Den porslinslika 2-åringen har glidit ur sitsen, hon slickar glaset till kakdisken, salivavtrycket upplyst av de epileptiska ljusrören bakom plexidisken. "Really?" säger hon. "Should I?" Hon sträcker sig över bordet och lägger för sig av vänninans lemon meringue. Hon torkar läpparna med en servett, viker den och och baddar försiktigt handflatorna. "There is obviously a market for it." Hon lutar sig tillbaka. "Mudsplashes." Hon tittar på barnet som trycker udden av en pastellkrita mot skon, kroppen rastlöst förvriden, och sedan på den våta plasten över vagnen. "Whatever for?" säger hon. "We clean the car after our weekends." Hon suckar. "And we've actually spent our holidays at up north." Vänninan skjuter fatet ifrån sig. "Off course you do?" säger. "Why on earth would you want mudsplahes on you car?"

Mud. Orsak och verkan är förståss endast skenbar. Vi är vad vi synes vara. I vilket fall verkan föregår och skapar sin orsak. Vi kan konkludera att punkt A når punkt B oavsett A's egentlighet. Sällan kan vi se mönstret manifesterat med en så enastående förening av två så paradoxala element. Fåfängan som för ett ögonblick på det mest naturliga sätt korrelerar:
a. filth
b. wealth