VÄDERLEKSRAPPORT

Den plötsliga fuktiga hettan påminner om människoandetag. Tung bukluft som klibbar mot nacke och rygg, som luktar av påbörjad förruttnelse och gårdagens kryddor. Pfft, pfft, stegen suger mot gatan. Husen är svamplika och porösa som om stenen luckrats upp och svällt ut. Händer och fötter sjunker genom asfalt och murverk som klättrade vi över enorma tvättsvampar. Stadens siluett också den böjlig under handflatan, vid krönet av the Mound kan man vila fingrarna mot horisonten, pressa ned de skumlika varuhusen i marken och se dem långsamt resa sig igen. Byggverken dryper ut över trottoaren. Det grottlika ljudet, ptt, ptt, medan ny exotisk vegetation exploderar genom de porösa stenverken och de tunga dropparna lösgörs och smattrande slår i marken. Medan mossan, i rötans saturerad färger, ohämmat klättrar upp över väggarna.

LE VIDE DANS LE VIDE

Dimman håller i sig så efter jobbet klättrar jag upp Calton Hill och promenerar runt i det tidlösa vacuum som kullen tillfälligt erbjuder. Stundvis är vitheten så total att det känns som att ha blivit blind, blinkande mot den tjocka mjölkiga luften. Var steg ointetgör ett förlutet steg. Det är den ultimata historilösheten. De andra flanörerna förblir gastlika siluetter som försvinner spårlöst för att åter ta form ur intet. Över de branta kanterna breder tomheten ut sig. Vi sätter kamerasiktet mot relingen och lyssnar till automatzoomen som brottas med icke-vyn. Som knarrande dras ut, låser sig, rullar in, låser sig, av och åter. Det är en nihilistisk fars, det kollektiva dokumenterandet av tomheten, de ändlösa kamerorna och turisterna som poserar mot den vita väggen och dess osynliga avgrund. Som om intet blivit så exotiskt i våra överlastade vardag, att den tillslut blivit en sevärdighet. BEYOND THIS POINT, NOTHINGNESS, FLASH PHOTOGRAPHY PROHIBITED, PLEASE DO NOT FEED THE VOID.

HORROR VACUI

Dimman är här igen och äter sig bitvis in i vyn likt med tröttlös letheisk hunger. Först dränks Fife i denna mjuka vithet. Sedan hustaken i Canonmills, tegelsten för tegelsten, och därefter slutet av vår gata. Den absoluta vitheten kryper upp över kullerstenen, slukar decimeter efter decimeter, tills hon slickar tungan mot fönstret i sovrummet och själva glaset smälter mot kyssen och upphetsat rinner ned över fönsterbläcket.
I madrassen avtecknar sig det som rest sig och lämnat rummet. Den mjuka konturen av den inverterade gästen i det vita lakanet. Också den egna kroppen tycks tillfälligt definieras av detta dräpande icke-vara. Magen kvidande i av rädsla för tomheten.
Vid middagstid slås hungerns eklektiska meny upp inför det blinda vita kvällsbesöket. Den giriga gästen pressande sitt ändlösa gap mot rutan, salivet drypande mot glaset. Vitt bröd, vit ost och vitt te. Vita väggar, vit vy, vitt porslin mot vit panna i badrummet. Blanka sidor. Fler blanka sidor.
Och när så mörkret långsamt spär ut den feta vita gourmanden, i en serie platta toner, från askgrått, till asfalt, lägger jag mig trotsigt på sängen och målar upp de mest överlastade scener i färg jag kan föreställa mig. Ändlösa massor av miniatyriska figurer i kulörta kostymer, plåttriga blomstermönster, organiskt slingrande lövverk och kaleidoskopiska ornament i övermättade färger.

One who wants to keep their yard tidy does not reserve a plot for the weeds

B är en av dessa människor som tvångsmässigt finner sig studera soporna hos andra, oftast släkningar, sedan hon öppnat locket till sopkorgen för att slänga vad än hon önskar slänga. En obscen fascination för det privata avfallet, en fascination inför, antar jag, den sanningssägande negativa produkten av våra liv. Inte vilka vi anser oss vara, eller vilka andra anser oss vara, eller vilka vi önskar vara utan essensen av vad vi varit och vad vi inte vill vara. Hennes ögonblicksstudie är på en gång ett arkeologiskt grävande i vänners vardagssediment och en mytologisk rekonstruktion av den värld som fortsätter sedan hon lämnat lägenheten. Den akuta mänsklighet hon tror sig finna, som om hon upptäckt en sematiskt konspiration i detta ord, mänsklig. Ett ord hon slipat till civiliserad förfining endast för att åter kunna skrapa i det perfekta lacket och blottlägga den verkliga identiteten, den djuriska, den konsumerande, vilda, kaotiska best som hon tror sig finna i avfallet.
Ibland markerar hon sina upptäckter med korta apropå kommentarer. "Så ni åt .... igår?", "Ska ni verkligen slänga det här?", "that's quite a collection of bottles..." Och ibland rör hon resterna med en slags girig äganderätt som får hennes ögon att spänna ut likt ägglika glober och tränga upp den tunga huden likt en persienn över pannan. Hon fingrar med pekfinger och tumme, målade naglar, lyfter en handduk, ett kuvert, en enmiddagsförpackning, processen är över på ett par sekunder, tittar du bort har du missat det. Hon ler, vi återgår till kaffet. Hennes naglar, likt en analogi över hennes jakt efter mänskliga imperfektioner, upptäcker jag är lackerade i rött nagellack som hon nervöst börjar riva upp medan vi talar. Hon klöser flagor i blankrött som hon borstar av kjolen.
När vi tillsammans lämnar lägenheten slås jag av den bizarra fråga som avfallets äganderätt utgör. I Broughton har fiskmåsarna slitit upp de svarta sopsäckarna som ställts ut för insamling och blottlagt överklassens hemligheter. F-street ligger sargat likt en banalitetens krigszon. Ruttna grönsaker, konservburkar, toalettpapper, blodiga handdukar och chokladförpackningar. På torsdagen finner jag ett graviditetstest på trottoaren, den blå linjen kyligt summerande B's argument.

Bild: Amy Stein ur hennes serie Domesticated.

SKYL ANSIKTET OCH DRA UPP KJOLARNA

Jag minns att någon vid åsynen av en helfigursbild av mig fällde kommentaren ..."a body off baywatch, a face off crimewatch". J bad mig inte läsa vidare. Nåväl, karln konstaterade, "I'd do her anyway, just put a pillow o'er her face". Annars brukar män komplimentera mina ögon. Och sedan av någon anledning brukar de fråga mig om andra män komplimenterar mina ögon, som för att säkerställa faktum. Å andra sidan är det inte omöjligt för en mycket ful kvinna att förefalla vacker.
Med tacksamhet fann jag följande lilla text kring framtidens (2011's) kvinna av en viss herr J. C. Bristow-Nobel sir ur the Penny Illustrated Paper, London, 1911 (somliga partier är adresserade till Bernard Shaw i kritik mot dennes kvinnosyn):

"The Charm of the Petticoat

The fact that mister Shaw (Bernard) believes that women will sooner or later abandon the skirt and the petticoat for the tight, shows in the man, apart from a disbelief in women's undoubted modesty, an astounding lack of knowledge of female nature. Personally I do not entertain the least doubt whatever that woman will cling with a grim earnestness to her skirts as long as we and the world lasts. She, obviously unlike the frivolous dramatist, knows their true worth.
The little ugly chorus girl hurrying in the darkness of the night from the stage door could explain, though you couldn't, why the foolish young Earl caught her by the arm and took her to the Carlton and dined her on champagne and kidneys, sitting six tables away from her, and sent her home singing on the floor of the cab. He couldn't see her face as she left the theatre, and, what is more, she had no desire for its ugliness to catch his inquisitive eye, but she took good care that his inquisitive eye caught more than a glimpse of the rich pink lingerie fluttering below her shabby dress. True, she only swished her skirt once, but that was sufficient. "Jove" said the Earl. "Pretty petticoat; she must be a pretty girl" and she was ugly as sin. There you are. The Earl leaped before he looked.
The plain woman in the drawing room can tell you why the men buzz around her in preference to the pretty woman. It's the way she manipulates her skirts that attracts them. "Hot lot, that woman" they say. "Lets talk to her."
The pretty woman, you are beginning to see, is apt to put to much reliance on her beauty, and it cannot support the strain. I tell you in confidence that many husbands have been snared by a lace frill as by a pretty face."

Via Paleo-Future.
1911 March 18 Woman of the Future-1

HEALTH AND SAFETY

Jag ser på en film om olycksförebyggande upptäcker att den procentuellt mest dödliga olyckan är att falla. En man fastspänd i en maskin mäter ut olika ytors riskfaktor. Han hänger uppspänd i linor och går med olika hastighet upp ett par meters vinklad yta täckt med olika mattor, plast, sten, marmor. Ibland halkar han och linorna balanserar rasslande upp honom halvvägs genom fallet, smattrande mot metallställningen gungar han över sina mattor. Det liknar en sorts modern fabel, med någon predikande stans att avsluta, din rädsla är din enda kätting. Eller också en typ av studentikost moraliskt conundrum, behöver vi skyddas från oss själva? Skyddar kedjorna oss från världen, eller världen från oss? Men mannen bara skrattar. Get me down from here Tom! Och Tom hyskar löst hans gungande kött. Vart vore världen utan Tom?
I själva verket, iolyckskalkylen måste räknas in det faktum att vi behandlar katastrofer med en nästan fåfäng skepsis. Vi vill inte verka löjliga. Senare i programmet balanserar man i en serie testsituationer eventuell/faktisk fara mot gruppsituationernas sociala trycke. Den möjliga sociala katastrofen visar sig vara långt mer skrämmande än den faktiska katastrofen:

Test 1 placerar testperson A ensam i ett rum. Hon instrueras att fylla i en serie papper. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. A skruvar på sig. Lägger ned pappren och stirrar sig om. Efter någon minut reser hon sig och går ut och meddelar personalen att det verkar brinna i rummet.

Test 2 placerar testperson B i ett rum med sex andra. De instrueras att fylla i en serie papper under tystnad. B är den enda verkliga testpersonen, övriga sex medverkande är skådespelare. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. B skruvar på sig. Lutar papprena mot bordet och studerar de andra närvarande som ignorerar röken, böjda över sina papper. B skruvar på sig. Rummet fylls långsamt med rök. Efter ett ögonblick blir det allt svårare att se. B skruvar på sig. Testet avbryts av de överseende. På frågan varför B inte rörde sig trots den möjliga brandfaran, skakar hon skrattande på huvudet, Dunno.

I själva verket är katastrofen så omöjlig att förutse att också när den sker förefaller den overklig. Men vi försöker. Jag minns när de brukade komma in i bokhandeln, statens säkerhetsinspektörer med sina plastpass runt halsen, en fet medelklasskvinna med manlig röst som petade på mattkanterna med tåspetsen av skon och raspande med pennan mot blocket utan ett ord mätte upp riskerna vi presenterade. Hon hade en tanig ung man med finnigt ansikte i släptåg, pojken lyfte upp brandsläckarna åt henne, hjälpte henne känna på hyllplanen och öppnade dörrarna. Hade vi någon bok där vi skrev ned alla olyckor? Vi har inte haft några olyckor. Men hade vi en bok där vi skrev ned dem? Vi skakade på huvudet. Det fanns inga olyckor att skriva ned. Hon förklarade artigt att vi aldrig skulle kunna få godkänt utan en bok att anteckna olyckor i.
D skrev ett protestbrev till staten i vilket han tackade dem för deras erbjudande om ett evigt liv, men artigt påpekade att han inte tillfrågats om sin inställning i frågan, livet var redan på tok för långt, han skulle tacksamt ta emot ytterligare tio år, men därefter, därefter var det nog dags att dö. Tids nog alltså, fallet. Jag antar att vi alla hänger där, uppspända i luften, tills gamle Tom kommer och klipper ned oss.

I'LL BE YOUR MIRROR, REFLECT WHAT YOU ARE, IN CASE YOU DON'T KNOW...

R har u-formade ögon som hon sminkar till parenteslika bågar med fet eyeliner. Hennes hästlika ansikte uttrycker skräck. Eller också är det make-upen. Huvudet förblir utdraget, uppspärrat och spänt, tecknat i karikatyrlika drag med matematisk nogrannhet. Kajalens grafer förblir orörliga, svarta valv mot vilka hon tvingar de hårt uppspärrade ögonlocken. Blinkar hon aldrig?
Jag ska lära henne allt jag kan, förklarar man. Och den lilla bellmerska poupéen slår upp blocket intill mig på de uppslagna metallstolarna i kontoret. Det finns inte en mjuk kurva i hennes kropp, allt är geometriskt, vinklat, förskräckt. Hon lyssnar artigt, med sina uppslagna ögon, och antecknar bokstavligen allt jag säger.
Jag vet att de andra på jobbet finner henne otillgänglig, hård och tråkig. Någon har en gång fält skämtet att man skulle kunna skita på golvet och be henne plocka upp det och hon skulle gladeligen göra det, inte av egentlig elakhet, utan mer som ett obscent uttryck för hennes desperation att tillfredställa oss. En annan gång finner vi henne städandes herravdelningen, där hon med bizarr nogrannhet har färgkodat både jeansräcket, från åttiotalets acid wash till de arbetargrå tonerna i Levi's engineered range, samt de svällande raderna tweed, från skogsgrön herringbone Harris tweed, till havrebeiga Norfolk jackor och billiga rostfärgade 70tals jackorna.
När vi är klara har hon fyllt sitt block med sin miniatyriska flicklikt runda skrivstil. Datorskärmen speglas i de klotrunda pupillerna. Och sedan mitt eget ansikte, när hon tacksamt stirrar tillbaka på mig och skjuter ut stolen. Så det är så här jag ser ut? tänker jag.